Jag vet inte alls vart jag ska ta vägen, att allt ska vara så himla svårt att komma ifrån när man väl har börjat, praktiskt taget så kommer jag nog aldrig komma ifrån detta monster som jag alltid haft i åtanke. Själva grejen är ju absolut inte bra för kroppen eller mig fysiskt och psykiskt. Att gå i genom detta ensam, och inte dela med sig utav detta har faktiskt funkat. Ingen har vetat om det förutom jag, kanske inte ens jag, jag har iallafall inte velat inse det själv. Att bry sig om vad andra säger, ja det ska man väl göra, men inte om en sådan sak, just därför jag inte har sagt någonting till någon förren idag. Nu vet han åtminstone, och nu är det dags att försöka sluta med detta vannsinne. Det hjälper mig absolut inte även om jag har inbillat mig det under dessa år. Allt jag kan göra är att försöka sluta..

Jag har alltit varit den som alltid trott att jag som person inte duger till någonting, utsides och insides, ganska självklart när jag har en sådan bakrund som jag har, en pappa som inte ger mig någonting, en mamma som alltid gett mig allting utan att sätta några gränser alls för att hon inte orkat. Tyvärr så kan jag inte känna att det är kärlek inte från mina föräldrar.. och speciellt nu när jag inte ens är välkommen dit, jo klart jag är, nu tog jag i för mycket. Jag är välkommen, men någonstans att sova det har jag inte. Min mamma och jag är inte alls vänner längre om man kan säga så, visst vi kan heja på varandra och jag kan åka dit och prata men mer orkar jag inte, att lägga energi på någon som man vet att man inte får någonting tillbaka utav det är väl ganska meningslöst när man har försökt så länge, men allt bara blir värre till slut. Och då tröttnar man på sig själv och fattar att man inte duger alls. Som jag brukar tänka, jag var deras barn dom aldrig ville ha.

Tillbaka till mig själv och varför jag gör detta, jag tänker inte skriva vad jag gör, för det är bara en person som vet om att jag gör och så kommer det förbli, för

han är den enda som jag litar på till 110%.

Jag har alltid haft den syn på mig själv att jag är ful, att jag inte ens är söt.. att mina personlighet är lika mycket värt som en 50örings värde idag, vilket är noll. Skönt att jag kan skriva detta, inte gjort det tidigare men nu kommer sanningen fram. meningslöst men det får bli såhär nu..

Aldrig haft en bra tanke om mig själv.. och det lär jag nog inte få på ett tag heller..

jag vet inte vad jag ska göra, jag får höra hela tiden hur himla fin jag är både insides och utsides, men hur kan man säga det om mig?

Ni tänker nog; bruden sök hjälp!!

nåja, detta får räcka..

Dagarna gick fort då kusin och faster var i staden från finland, och mycket gång genom stor staden blev det. 
Här är några foton.